Det har varit tre turbulenta dagar. I fredags
fick jag veta att min mormor var sjuk och förd till sjukhus efter ett fall på
äldreboendet. På eftermiddag kom beskedet som fick min värld att rasa, alla
prover var dåliga och det skulle till ett underverk om hon någonsin skulle
vakna igen. Mamma, moster och syster berättade om hur svårt det var att se
henne i sjukhussängen och att de inte fick någon som helst respons. Hela
gårddagen vacklade jag fram och tillbaka om jag skulle åka de 30 milen till
henne eller inte. Jag har gråtit floder och hatat mig själv för att jag har
slarvat med att ringa henne så ofta som jag gjort tidigare, jag har under lång
tid försökt att prata med henne varje dag.
Så idag, söndag ringer mamma och berättar att
mormor, älskade, fina, fantastiska mormor verkligen är ett underverk. Hon
ringde på larmet själv, har idag ätit lunch och jag har pratat med henne i
telefonen. Nu gråter jag glädjetårar, det känns som om någon högre makt gett
mig en chans till. Jag förstår också att hennes liv är skört och att lyckan
inte är för alltid, men mormor är det viktigaste i mitt liv just nu och att jag
vill ge henne lite av den enorma kärlek hon har gett mig hela mitt liv. Den
senaste månaden har jag förlorat både en farbror som jag beundrat hela livet men
som jag tagit för given och en partikamrat, som jag borde lyssnat till mer och vars
liv släcktes i en trafikolycka så måste jag göra det här. Jag har därför
bestämt att jag inte åker till årets stora Scrapmässa i Solna. Jag har fått en
möjlighet från ovan att göra det rätta så nästa helg sitter jag inte och
pysslar med 1000 andra, jag finns hos den person som präglat mig (på gott och
ont), lärt mig vad som är viktigt i livet och som alltid, alltid älskat mig och
tagit sig tid.
Mormor är viktig, allt annat ordnar sig!
