Jag kommer inte att kunna sova en blund i natt. Känner mig chockad, skakad, ledsen och rädd. Senast vi sågs så skojade vi om våra cancererfarenheter. Den hemska, hemska sjukdomen som vi trots allt båda lurade. Din sjukdom kom senare än min, men vi kände igen oss i varandras historier och de känslomässiga bergochdalbanor som man upplever. Dina fina pojkar kom och hälsade och tjoade med Alexander och vi såg fram emot att få pyssla tillsammans i sommar när barnen plaskade i poolen. Att bo så nära varandra, ha samma hobby, samma erfarenheter och barn som vill leka ihop kändes som ren lycka. Men hemska, hemska sjukdomen kom tillbaka. Mitt hjärta håller på att gå sönder när jag tänker på dina barn och jag känner själv en rädsla som jag inte har känt på länge. Livet kan förändras så fort och det skrämmer mig så oerhört mycket. I helgen ska jag skriva brev till dina fina pojkar och när jag pysslar så ska jag tända ljus för dig och inspireras av all din värme och kreativitet.
Men ikväll är jag bara ledsen och önskar jag hade kunnat göra någonting mer för dig.
